Seriöst snack nr 3

Diagnoser.
Wow, okej jag ska verkligen göra det här. Chilla Anine, så för att lättast kunna skriva om allt jag har varit med om tänkte jag att det nog skulle vara lättast för läsare att veta vad jag har för konkreta diagnoser. Men jag kanske gör en del två av den här då mycket inte har sätts i sten av en läkare. Trots det är några av dom hundra procent problem jag har, men vill bara säga att de kanske visar sig i slutändan vara nått annat.
När jag satt och tänkte på hur jag skulle skriva de här, ville jag nästan skriva på engelska just för att få mer avstånd till innehållet samtidigt som vissa ord förklarar bättre på engelska, men de här handlar om vad och hur jag vill skriva i slut ändan så de kommer va naket och super obekvämt för mig. Men, men jag vill ha de så, för det är kanske folk som läser de här och tar nått positivt ut ur de, eller kommer mig närmre.
Till själva diagnoserna, en uppenbar grej som jag redan skrivit om här är min rygg, jag vet, super tråkigt att höra om igen men anledningen till att jag tar upp de är helt enkelt som en trappa till nått annat. När man har kronisk värk har man mycket större risk att tillslut bli lidande av depression, har man ont konstant så tär det på din mentalitet. Så för 1,5 år sedan märkte jag att det inte funkar längre, jag klarade inte av mig själv. Jag hade panik-ångest attacker dagligen och jag kunde inte sova för att jag plågades av mitt egna huvud. Jag sökte hjälp för det och fick mediciner, villket jag verkligen inte gillar att ta just av anledningen att jag inte ser det som en lösning, men min läkare va väldigt förstående i det och förklarade att om jag inte blir lite mer stabil så kommer inte den kognitiva terapin hjälpa så mycket. Vilket är hundra procent sant, jag hade svårt att duscha.
Jag hämta upp mig själv och saker och ting verkade lösa sig. Jag kände mig balenserad och som jag hade verktygen att ta mig framåt. 
Sen flyttade jag hemifrån, vilket var en jätte bra sak men resulterade till att jag isolerade mig ifrån allt, jag kunde göra vad jag ville och de gjorde att min mentalitet fallerade. Allting hände väldigt successivt, så jag var inte medveten själv förens det gått alldeles för långt. 
Så depression eskalerade till ett extremt självskade beetende, så jag började tänka "vad har jag gjort för att förtjäna min smärta", en extremt farlig tanke att ha. Jag vet att många säkert tänker att "de är självklart en falsk tanke" men när man har så ont och den aldrig tar en jävla paus. Det gör saker med ens huvud, och jag är en extremt logisk människa, alla som känner mig vet de här, och det finns ingen logik i den skadande tanken alls, men den torterade mig. Så i mitt självskade betende ingår att jag skar mig själv, jag ansåg att jag inte var värd mat och jag ska träna bort allt jag någonsin ätit för att jag aldrig förtjänade det i första början. 
Jag har alltså en ovanlig form av anorexia, den vanliga är den man hör mest om, den anorexian som till 99% chans går att bota, den jag har är den 1% som folk och sjukvårdare vet så lite om. Det är när man använder mat till bestraffning. Man helt enkelt anser att man inte är värd mat, det är säkert jätte svårt att tänka sig. Men jag kommer gå mer in på det i ett annat inlägg. 
Jag gick ner 37 kg, från 88--89 till 49-52 kg, jag är väldigt lång, så när jag var som smalast hade jag nästan ingen under fett, jag fick blåmärken av att luta mig mot nått för mina ryggkotor stack ut så mycket. Jag tyckte absolut inte att jag var finare så, har ingenting med min självbild att göra. 
Jag hade extrem träningsmanni så jag gick 4 mil om dagen, inte bara gick joggade mycket, gjorde 200 sittups minst. När jag satt i soffan så gjorde jag sittups, konstant även när jag la mig i sängen så la jag mig i sängen 50 gånger för då har jag "tränat" på vägen. 
Min läkare frågade mig hur jag hade tid till de här när jag jobbade full tid, enkelt jag som max 2 timmar. Kaffe drack jag konstant, drack måltids drycker så jag kände mig mätt men inte facktiskt behövde äta något. Åt isbergsallad för att fylla ut magen när jag skulle sova, för det går inte att somna på tom mage. Slutade känna hunger, och det kom till en punkt då jag inbillade mig själv att det jag gjorde mot mig själv var bra, för när hjärnan är utan näring så händer en massa konstigt. Jag vet inte hur många gånger jag svimma när jag reste mig för fort, åt som mest 800 kalorier per dag. Fast oftast lång jag under 500. Träningsmanin gick bra först, för min rygg mådde bättre ett tag, vilket gjorde att jag fick för mig att hur jag levde då var hälsosamt, men det gick snabbt över till benhinneinflamation för jag var undernärd och gick alldeles för mycket. 
Så slutsats
Depression 
Anorexia
Träningsmani
Återkommande Självskadebeteende
Men nått mer jag skrev i listan som är en diagnos är HSP, Higly sensetive personality. Nått jag läst massa om och gjort extrem research på, så jag googla inte och bara de här passar på mig. För då skulle jag också ha hundra olika typer av cancer. Nej, det är en diagnos jag vill få testad om jag har för att det förklarar en del av hur jag ibland mår när jag umgåtts med folk. Det är en diagnos som handlar om att man är överkänslig emot andras personligheter och man faktiskt kan ta dom från en annan, så i ett senario jag varit med om, då hade ett hum om diagnosen men kände inte att den passa på mig förens det här hände. Var ute och hade trevligt med en kompis, av rent sammanträffande stötte vi på ett sällskap av folk var av en är en gammal kompis jag inte pratat med mycket på länge, livet liksom kom i vägen för oss, ingen big deal. Men så säger den här personen att den hade dåligt samvete för att den inte hört av sig.... Det ska man kunna borsta undan och enkelt svara "nej då, det ska du inte ha" men min kropp reagerade genom att reflektera det. Så jag hade så dåligt samvete och jag visste inte hur jag hade fått det. Det är en kompliserad diagnos som jag inte riktigt vet hur jag ska förklara. Men vill man veta mer rekomenderar jag den här sidan 
http://www.minervas.se/text1_78.html?fbclid=IwAR0e0EZwSuQpx4HiY10MyF66sY5sYNJKJQ0hEehk7eIo8AMQeuTWWadQ0ZA
Som sagt kommer gå in på detalj just vad som hände och hur det var för mig. Är inte frisk än, och det kommer ta lång tid. Men känns skönt att skriva om det, så de som vill kan få min syn på det hela. Men som sagt känner man att det blir för mycket någon stanns eller att det triggar nått i en, rekomenderar jag verkligen att man slutar läsa, de sista jag vill är att "vattna" andras sjukdomar. 
Kram, Random Girl
 
anorexia depression isolation kronisk värk mentalitet skadebeteende träning värdighet värk
0 kommentarer