Seriöst snack nr 5

Hejsan.
Ja, vart var jag. När det blev så illa att jag inte kunde förneka det själv så insåg jag ju att jag behöver hjälp för att ta mig ur det. Jag sökte mig till öppen psykvårdsmottagningen, de skickade mig vidare till ätstörningskliniken, där var jag på 3 möten samanlagt, första var med ett team på 3 personer. De bad mig föra mat journal, andra var med en sjuksköterska. Att föra mat journal funkade inte för mig, kan tänka mig att de hjälper vissa att inse att det inte är hållbart, men jag såg bara hur mycket jag åt som jag inte förtjänade, den skulle ju helst vara tom enligt mig. Så sjukskötersan sa att vi skippar den, på tredje och sista mötet på ätstörningskliniken så mötte jag en läkare som tyckte, vilket också jag tycker, att min ätstörning i grund härstammar ifrån ett skadebeteende ifrån depressionen, inte en typisk ätstörning. Så det som behövdes var att min deprission dämpades först för att sedan ha ork till att ta itur med maten. För att det skulle gå så smidigt som möjligt och så snabbt som möjligt så jag inte blev värre skrev hon in mig på psyk, jag hamnade på avdelning 44 och jag var där i lite mer än 2 veckor. De ändrade mina mediciner först, så nu tar jag en medicin på kvällen som ökar sötsug och gör så att jag sover, och en antidepressiv på morgonen. När jag fick medicinen på kvällen första gången efter att i över 1 månad sovit max 2 timmar per natt sov jag lite mer än 18 timmar. var dåsig och helt slut. Dagarna jag var inlagd kladdade ihop sig och var extremt långtråkiga. Jag hade besökare nästan varje dag vilket jag uppskattade mycket, mina mor och far föräldrar fick reda på vad som hade hänt mig och de var enormt stöttande. Kände mig svag och trasig för det mesta under den här perioden, vilket antagligen är väldigt vanligt. När jag blev utskriven bestämde jag att de var bäst att hålla mig hos mina föräldrar. Jag var sjukskriven i 3 månader och jag har nu börjat jobba 25%. Maten är fortfarande en kamp som jag ibland vinner och ibland förlorar, familjen har fått anpassa sig väldigt och nu är de väl en vana att jag sitter och gråter när vi äter. Det känns bra att vara tillbaka och jobba men är rädd att falla tillbaka i samma spår igen. Sen har jag inte mycket energi kvar efter jobbet, jag känner mig super lat som blir sittnas i soffan så mycket men har inte heller ork att göra nått åt det, är super dålig på att ta hand om mig själv också. Det är jobbigt att allt tar sån tid, men förstår det samtidigt. Väldigt mixade känslor, just nu känns de som jag går i väntan på behandlig bara. 
Har en sjuksköterske tid på fredag, hon ska avgöra vad det är för slags behandling jag ska få och nästa måndag ska jag till en läkare. Vi får väl se hur de går med allt, håller tummarna. 
Kram, Anine 
0 kommentarer