Seriöst snack nr 4

Så, då har jag gått igenom vad mina diagnoser var.
Då är nästa steg vad som hände, som jag skrev hände allt väldig långsamt så jag märkte inte av det själv. Det är väldigt svårt att beskiva men jag hitta ursäkter till att inte äta eller skjuta på måltider, jag kunde tänka att jag hinner inte äta frukost innan jobbet med mera. Fanns alltid nånting jag kunde skylla på, sedan isolerade jag mig från min familj och vänner. Trodde det var för att jag ville vara själv men var nog att jag inte ville att de skulle få reda på hur jag mådde. Jag var väldigt depprimerad, jag tänkte att jag kanske skulle må bättre om jag började träna, lite visste jag att det skulle leda till en mani, jag gick och joggade lite i början men de blev mer och mer, för jag tyckte de va skönt att lyssna på musik och inte tänka på något. Det jobbigaste var kampen mellan friska jag och sjuka jag, det är nästan som man är schizofren, man liksom har en sida som vill bestraffa en själv för att man är en hemsk person för annars skulle man inte förtjäna att ha så ont i ryggen, men en sida som inte ser de logiska i de, som säger fast du har ett diskbråck som gör det jobbigt för musklerna det har absolut ingenting med din personlighet att göra. Så man slåss med sig själv konstant vilket gjorde att jag inte hade någon som helst koncentrations förmåga. Jag kände mig tom och känslokall, så då skar jag migsjälv för att se om jag kände nått, det gjorde det också lättare för mig, för då kunde jag fokusera på ett sår istället för allt annat som gjorde ont men inte kunde göra nått åt. Jag drack extremt mycket kaffe och te för att känna mig mätt, tillslut kunde jag inte känna hunger, är väl kroppens sätt att skydda sig när man har tom mage konstant. Mina fingrar va konstant kalla, jag tappade extremt mycket hår, min vikt började krasha, spelade inte mig nån roll egentligen eftersom det inte hade nått med det att göra, jag räknade kalorier och vägrade äta mer än 500. Jag kunde inte ställa mig för snabbt för då svimmade jag, tränade så hårt och åt så lite så fick benhinneinflamation vilket gjorde så att det kändes som mina smalben brann när jag gick. Men de stoppade mig inte från att träna, jag tänkte väl att om jag hade kontroll på allt så kanske jag kan må bättre men de förstörde mig istället. Det kom till en punkt då jag kände att jag inte orkar ha ont längre, jag orkar inte med mig själv längre. Det var så suicid tankarna och sedan handlingarna kom ifrån. Det är konstig att säga men jag är inte frisk än, jag kan sakna hur det var, för när jag straffade mig själv så hårt så kände ju jag att det bara var bevis på att jag bestraffat mig själv rätt. Jag får enormt stöd ifrån kompisar och familj, vilket jag gillar men samtidigt inte tycker jag förtjänar när jag sårat dom så genom att låta mig bli sjuk i första taget. Har fortfarande jätte svårt att äta, varje tugga är en kamp. Gråter ibland, vägrar andra gånger. Så svårt när man inte vet hur man ska lösa det. Förhoppningsvis vet mina läkare vad jag ska göra, eller ialla fall kan hitta någon som vet. 
Kram, Random Girl. 
anorexia depression värdighet värk
0 kommentarer